Det prästerliga celibatet har sedan kristendomens första århundraden varit en realitet som varit djupt förknippad med prästämbetet i den latinska katolska kyrkan. Även om det inte är en trosdogm har celibatet betraktats som en gåva som starkt uttrycker prästskapets andliga innebörd. Men varifrån kommer denna praxis, varför upprätthålls den i dag och vilka utmaningar står den inför?
Celibatet började inte praktiseras av kyrkan, utan togs upp av den redan mycket tidigt. Jesus själv levde i celibat, och valet av celibat "för himmelrikets skull" (jfr Matt 19:12) förekommer i hans undervisning. Paulus hänvisar också till detta ideal i sitt första brev till korintierna: "Den som är ogift bryr sig om Herrens ting, om hur man behagar Herren" (1 Kor 7:32).
Under kristendomens första århundraden levde både gifta och celibatära präster tillsammans i kyrkans liv. Men redan på 400-talet rekommenderade koncilierna i Elvira (ca 305) och Kartago (390) evig kontinens för gifta präster, dvs. att de skulle leva som bröder när de väl hade fått heliga ordnar. Med tiden befästes det obligatoriska celibatet i västvärlden, särskilt efter det andra Laterankonciliet (1139), som slog fast att endast celibatära män kunde prästvigas.
I den östliga katolska kyrkan har man däremot behållit möjligheten att prästviga gifta män, även om biskoparna uteslutande väljs bland celibatärer.
Celibatet är inte bara ett avståndstagande, utan ett positivt val för en större kärlek. Som han skrev Den helige Johannes Paulus IICelibat för Rikets skull är inte en flykt från äktenskapet, utan en särskild form av deltagande i Kristi mysterium och hans äktenskapliga kärlek till kyrkan" (Johannes Paulus II, Pastores dabo vobis, n. 29).
Prästen, som är konfigurerad till Kristus, kyrkans huvud och maka, är kallad att älska med ett odelat hjärta och ge sig själv helt till Gud och till folkets tjänst. Celibatet möjliggör denna radikala självutgivelse, fri från familjeband, ska vara tillgänglig för alla.
Dessutom är celibatet ett eskatologiskt tecken: det föregriper de frälstas framtida tillstånd i himmelriket, där "de varken gifter sig eller blir bortgifta" (jfr Matt 22:30).
I dagens värld är celibatet ofta missförstått. I en hypersexualiserad och självförverkligande kultur kan celibatet verka som en börda eller en omotiverad försakelse. Bristen på positiva vittnesmål och skandalerna med vissa medlemmar av prästerskapet har dessutom lett till att vissa människor ifrågasätter dess livskraft och önskvärdhet.
Även inom kyrkan finns det röster som föreslår att den ska revideras, särskilt i sammanhang där det råder brist på kallelser. De senaste påvarna har dock starkt bekräftat dess värde. Benedictus XVI bekräftade: "Prästcelibatet, som levs med mognad, glädje och hängivenhet, är en välsignelse för kyrkan och för samhället i sig" (Benedictus XVI, s. 4).Världens ljus, 2010).
Och påven Franciskus, även om han öppnade en dialog om viri probati (gifta män med beprövad tro i avlägsna områden), betonade att celibatet är "en gåva" som inte bör undertryckas.
Bortom debatten förblir det prästerliga celibatet ett profetiskt tecken, ett vittnesbörd om att det är möjligt att leva ett helt liv, helt och hållet ägnat åt Gud och andra. Det är inte ett påbud, utan ett fritt val som svarar mot en konkret kallelse, åtföljd av nåd, utbildning och gemenskap.
I CARF-stiftelsen stöder vi seminarister och stiftspräster på deras yrkesresa, medvetna om att celibatet inte levs i ensamhet, utan med hjälp av Gud, andra prästbröder och lekmän, och av hela kyrkan som följer dem. Vi ber för dem och stöder dem så att de kan vara trogna vittnen om Kristi kärlek.
CARF-stiftelsen.
